Coach Corner

Krönika November

Tro mig, jag har ingen ambition att bli en bloggare. Däremot betraktar jag mig som en utbildare. Det är vad jag gjort hela mitt vuxna liv. Först som officer i 23 år och nu som coach i min egen CrossFit-box sedan drygt 5 år.

Som utbildare försöker vi att stimulera så många sinnen som möjligt genom att kommunicera:
Auditivt        – Med tal och ljud
Visuellt        – Visa med sin egen kropp, peka, rita
Taktilt         – Med beröring, fysisk styrning

Den här krönikan/artiklarna/texterna (kalla det vad du vill) blir ytterligare ett sätt, att med det skrivna ordet, kommunicera ett budskap och dela med mig av de kunskaper jag samlat på mig under lång tid. Men också nya upptäckter, som sker nästan dagligen. Ty nyfikenhet är grunden till inlärning.

Min plan är att publicera en krönika i månaden, utifrån vad jag anser vara viktiga ämnen, aktuella frågor eller händelser i boxens verksamhet.

Först ut är ämnet öppenhet.
Jag har en teori om varför vi har en så trevlig, öppen och kamratlig miljö i CrossFit-världen.

Det gäller globalt, nationellt och lokalt i vår box. Det finns självklart alltid undantag men i huvudsak är det väldigt härliga människor jag och mina coacher har förmånen jobba med.

Varför då?

Jo, CrossFit är en träningsmetod som bygger på att inte fastna i en rutin, utan att bredda sin kompetens och därigenom bli så allsidigt tränad som möjligt. För att nå dit underlättar det väsentligt med ett öppet mindset.

Jag tror därför att den här träningsformen lockar fler med en viss personlighetprofil.

Låt oss börja med motsatsen, de som jag tror i minst utsträckning söker sig till CrossFit.
Det är personligheter med en lägre grundtrygghet, som ogärna provar något nytt p g a att de då exponerar sina svagheter, vilket för dem är väldigt jobbigt. En person med ett skört inre jobbar ofta hårt med att hålla sin yttre fasad stark. Det gör den genom att hålla fast vid det den redan kan. Att komma till en grupp med människor som du inte känner och där få göra saker du aldrig gjort, eller i.a.f inte är så bra på, det gör inte alla.

För denna personlighetstypen är det smärtsamt att möta sina brister och de är ofta starkt självkritiska, även om det inte märks utåt.
I en ny och otrygg miljö skapar de lätt tankar om att inte räcka till och fokuserar på allt som är svårt och hur duktiga alla andra är. Det skapar stress och rädsla.

Stress och rädsla är ett bra recept för revirbeteende, avundsjuka och bristfällig kommunikation. En människa under press vill gärna inte öppna sig eller bjuda på sig själv genom kamratlig kärlek.

En miljö med flertalet sådana personligheter har ofta en mängd olika sociala problem såsom mobbing, konflikter, osunda grupperingar etc. Någon har kanske varit i en sådan arbetsgrupp någon gång?

Min teori säger att många (inte alla) som söker sig till CrossFit istället har en ganska stabil självbild och är nyfikna, har lust att lära och stimuleras av, snarare än skräms av, nya utmaningar.

De finner glädje i att få trampa ny mark, även om det ibland är lite obehagligt. De förstår att om man alltid gör som man alltid har gjort så kommer man också få samma resultat som man alltid har fått.

De känner ingen stress över att man inte kan allt eftersom det är en utopi. De förstår att livet, utveckling och träning är en process där vägen till målet är kanske roligare och mer givande än själva målet i sig.

Med en sådan grundläggande inställning är det helt ok att exempelvis inte klara av Double-unders direkt eller att en Pull-up känns vansinnigt tung. För dessa personer vet att övning ger färdighet och resultaten kommer om man lyssnar och lär av coachen och antar en hållbar strategi med regelbundenhet och en positiv envishet.

Samtidigt ser de alla andra saker som faktiskt går riktigt bra. Att marklyftet inte alls är så tokigt och Wallballs börjar kännas riktigt lätt etc.

De vet att en sund balans mellan strävan/vilja och nöjdhet/tacksamhet är det som ger oss en bra känsla och ett riktigt välmående.

Om vi inte hade haft viljan och strävan framåt hade evolutionen slagit ut oss för länge sedan.
Om vi inte kan känna nöjdhet och tacksamhet kommer vi att bli utbrända och/eller olyckliga.

Så fortsätt att jobba på er öppenhet. Inte minst mot dig själv. När du är öppen mot dig själv så är du en god lyssnare på dina känslor, dina tankar och din kropp. Du är trogen mot den riktning som din inre kompass pekar mot.

Du känner t ex när det är läge att träna hårt och du känner när det är dags för lägre tempo i livet eller en extra vilodag.

Öppenhet mot andra behöver inte innebära att du ska blotta hela ditt väsen eller vara en över-extrovert pratkvarn. Nej börja med det viktigaste, att le. Ge så många varma leenden du bara kan. Ge en uppmuntrande kommentar till någon som gör något bra, och le igen.

Forskning visar att bara den fysiska och muskulära formen i ansiktet som bildar ett leende, utan att du för den skull är glad, faktiskt ger en hormonell reaktion i hjärnan som i sin tur skapar positiva känslor. Fantastiskt eller hur?

Många nya medlemmar eller gästtränande i boxen berättar för oss om hur väl de blir mottagna. Hur alla hälsar och bemöter dem med ett leende och en hjälpande hand.

Det är unikt med ”The CrossFit community”. Den atmosfären är det vi tillsammans som skapar och den ska vi vara rädda om och fortsätta göra om möjligt ännu bättre.

Vår kamratliga anda är en av de viktigaste anledningarna till att jag får vara en stolt boxägare, tack för det.

Vi ses med ett leende i boxen : )

Lars Thool